TIBETANSK MASTIFF - DO-KHYI

MYTER OCH SANNINGAR

Det finns knappast någon annan hundras som det finns så mycket mystik runt om som Tibetansk mastiff. Tibet har alltid varit ett stängt land och är det fortfarande. Riktiga uppgifter om Tibetansk mastiff finns det först från början av 1900-talet trots att man har skrivit om rasen betydligt tidigare. Att skilja myterna från sanningar är inte alltid lätt.

DEN ÄLDSTA BESKRIVNINGEN

Grekisk Ktesias (416-399 eKr.), en läkare från det Persiska Hovet, beskriver sagodjuret som vaktar högt uppe på bergen till hälften hund och till hälften fågel.

År 1121 eKr skickade folket Liut, som levde i västra delarna av Kina, till Kejsaren Wu Wang en hund som hette "Ngao". Hunden sägs ha varit fyra fot hög och den var dresserad att jaga allt levande.

Marco Polo (1254-1324) som reste till Asien, beskriver Tibetansk mastiff från sin resa till Mellan-Asien och Peking enligt följande citat:" Jag måste också berätta att i det här landet (i Tibet) finns det en hel del sådana djur som jagar myskdjur. Folket i detta land äger mäktiga och ädla hundar som är till stor hjälp att jaga myskdjur. De har blodhundar som är stora som åsnor och är förträffliga att jaga stora vilda djur som farliga vildoxar."

URSPRUNG

Förmodligen är det så att Do-Khyi (som rasen heter i sitt hemland) är en form av en "tamhund" som är född uppe på Himalayas högland. Studer kommer till den slutsatsen i sina forskningar att Tibethund borde vara släkt med dingon.

Ordet mastiff är vilseledande. A. Croxton-Smith säger år 1940 utkommen i "Våra Hundar" skrift att benämning "mastiff" är felaktig, rätt benämning borde vara får- och vallhund.

HUR STOR ÄR TIBETANSK MASTIFF

Den hunden folket "Liut" skänkte till Kejsaren skulle varit fyra fot hög alltså ca 120 cm hög och det måste man ifrågasätta.

Marco Polo beskriver hundarna stora som åsnor. Visserligen är tibetanska åsnor iögonfallande små och kanske storlekens överdrift berodde på att de flesta hanarna var kastrerade.

Sanningen är ändå att ingen av hundarna som kommit till Europa vid sekelskiftet kan bevisa "jättehundens" mystik. Från år 1582 gäller fortfarande önskad mankhöjd mellan 65-75 cm och vikt 45-65 kg. Dagens Tibetanska mastiffer är sällan mäktiga i sin storlek.

HUNDAR I SITT HEMLAND

Många motsägelsefulla uppgifter om denna ras beror i stort sätt på att den hund vi européer tycker är Tibetansk mastiff fanns inte som en speciell ras i sitt hemland utan var en blandning av lokala hundar som till utseende kunde skilja sig en hel del.
För Tibetaner var inte det viktigaste hundens skönhet utan en bra och anspråkslös hund som utförde sina uppgifter pålitligt. Hundarna utfordrades med majsbröd samt med get- och fårmjölk, köttet fick de skaffa själva.

De stora hundarna användes till att vakta boskap, hus, kloster och palats, de användes även som bärare på de smala bergstigarna i Tibet.

KARAKTÄREN HOS TIBETANSK MASTIFF

Alla de gamla skribenterna med början av Aristoteles (384-322 eKr) som tyckte att Tibethunden var blandning mellan en tiger och hund ända fram till Max Silber (1987) beskriver Tibetansk mastiff som ond, vild och oberäknelig.
Bl.a. berättar Robert B. Ekvall: När man har läst Sven Hedins berättelse "Mina hundar i Asien (1950)", känns de berättelserna sanna i vilka man berättar att hundarna i Lhasa och i andra städer åt döda och för de heliga munkarna var det en ära att bli uppäten av hundarna. Även Hedin beskriver hundarna som konstiga, halvvilda bestar som i huvudsak levde av de döda.

När Strebel (1905) berättar att de hundarna han mätt var av riktigt god karaktär och inte alls ilskna, ville man inte lyssna på honom, eftersom det inte stämde med den illusionen man hade om hunden. Även om reseberättelserna från Tibet var motsägelsefulla så var man överens om hundens karaktär: de Tibetanska vakthundarna är i den mån motsträviga, envisa och onda i sin aggressivitet och i lusten att bitas att det var bäst att gå undan för de.

Hur viktiga hundarna verkligen var som vakthundar berättar även J. A. Petersen (1895): I bergstrakterna var de nödvändiga och de användes framför allt för att vakta fårflockar och som beskyddare mot vargar och de användes även till vargjakt. Man hittar ibland byar helt utan män och som är helt lämnade åt mastiffernas ansvar, vilket de sköter utmärkt och river ihjäl alla två eller fyrbenta som närmar sig deras skyddslingar.

Om hundarnas vildhet och svårigheten att närma sig de berättar ungersk Greve Szechenyi i "Deutsche Jagdzeitung" (14:de årgång). Han reste i Öst-Asien år 1880 och blev mycket intresserad av hundarna. Från hans berättelse: Utanför Tzung Tzan träffade jag en ståtlig tibetansk hund som jag tänkte med två andra hundar ta med mig till Europa. Den hunden hette Dianga och var enormt vild. Det gick veckor innan jag kunde röra vid den trots att jag utfordrade den personligen. Vid ett av fordringstillfällena bet den mig genom min hand. Jag fick hela tiden betala skadestånd för denna bitande hund som mer än en gång dödade ett år gamla grisar genom att bita av deras nacke. Det fanns ingen höna som kunde springa från honom. När hans ögon fick syn på en buffel sprang han kapp den och hoppade på hans ryck och fick hela flocken i panik. Jag fick senare skjuta ihjäl denna mäktiga hund och det med tåra i ögat för han hade precis vant sig vid mig.

Dagens Tibetansk mastiff bits inte mer än andra hundar men även här gäller det att hundar blir det vad man gör de till.

En sak som alla tycker stämmer med rasen är att Tibetansk mastiff är en vakthund och det borde den få vara i fortsättningen också. Den kommer att skälla om något misstänkt närmar sig och många gånger kan det vara en harmlös sak. Den kommer förmodligen inte släppa in främmande på sitt revir men säkerligen inte släppa ut de utan vaktar tills hans ägare kommer till plats. Tibetansk mastiff har bevarat sin originalitet vilket även gäller alla andra tibetanska raser. Man kan leva ihop med den men man kan inte härska över den. Den känner sig som en likvärdig familjemedlem vilket kommer fram som stark behov att vara med de egna. I familjen utvecklas den till expert att bli kramad. Det är alltså inte en hund som lämnas ensam att vakta huset och som du träffar bara ibland vid utfordring för då får du en problemhund. Den vill veta att husfolket finns i närheten, se eller åtminstone höra de. Om den kan från någon lugn plats att ligga på och se att allt är i ordning kan den ligga still i timmar och se likgiltig ut.

Tibetansk mastiff utvecklas långsamt både fysiskt som psykiskt. Man måste vara tålmodig i uppfostran. En sak kan man ändå aldrig ta bort, dess leklust!
Tibetansk mastiff har alltså egenskaper som man som ägare måste ta hänsyn till och anpassa de i sina levnadsförhållanden.

TIBETANSK MASTIFF

De tibetanska raserna tillhör otvivelaktigt till de naturliga hundtyperna. Tack vare deras naturliga kroppsbyggnad är de fria från många ärftliga sjukdomar.

Max Siber, tysk forskare, berättar i sitt verk "Der Tibet Hund" 1897 att Tibetansk mastiff har haft känd utseende under 3000 år. Förtida vetenskapsidkare som Keller och Kraemer trodde att Newfoundlandhund, Engelsk mastiff och Berner sennen hund härstammar från Tibetansk mastiff.

TIBETANSK MASTIFF I VÄSTLÄNDERNA

I slutet av 1800-talet importerades tibetanskadogg-hundar då och då till Europa främst till England. Här blev dessa hundar för förundran till societeten och hamnade ofta i trånga burar i djurparker och levde inte så länge.

Först 1928 började man föda upp denna ras i England av Fru Irma Baily som p.g.a. sina goda relationer till adeln fick skaffa fem utmärkta hundar. I Sverige var det Sickan Beckman 1983 som började uppfödningen av TM och i Finland Inkeri och Taisto Collanus 1984.

SAMMANDRAGNING AV HISTORIA OCH ALLMÄNT INTRYCK

Tibetansk mastiff kommer ursprungligen från Tibet och är synnerligen en bastant, stark och gammal ras vars historiska rötter härstammar till forntida Rom ända fram till 500 e.Kr.

Fortfarande idag kan man på Himalayas högland träffa Tibetanska mastiffer som ensam vaktar och vallar jak- och fårflockar.

Tibetansk mastiff är en utomordentlig vall-, vakt- och skyddshund. Den behöver mycket motion och lämpar sig bäst att bo på landet eller på glesbygdsområden men aldrig i höghus. Pälsen behöver ingen särskild vård endast borstning ibland.

En stark, anatomiskt korrekt, tungbygd, bastant hund som rör sig väl, är rastypisk, stark och med korrekt karaktär, som har god skyddsinstinkt och som dyrkar sin ägare.

En tibetansk mastiff bör ge ett intryck om självsäker, stor, vaksam, med kraftig päls och med snällt utryck men som inte är rädd för något och har kontroll över omgivningen, är reserverad men väldigt lekfull. Hanhunden rör sig värdigt och spänstigt, tikarna lätt och travartypiskt.

Tibetanska mastiffer kan vara rätt så olika i storlek och utseende. Tikarna kan vara 5-10 cm lägre i storlek och betydligt lättare i typ. Hundarna skiljer sig även mycket i färg. Ursprungligen fanns endast tre färger: svart, black & tan och guld. Idag har det kommit till brun, olika nyanser av grå och blå. Den mest kända färgen i sitt hemland Tibet är black & tan.

 

 

Denna historietext är urplockad från Finska Tibetanskmastiff klubbens utgivna historiahäfte (finns endast på finska) . Mer information om de Finska Tibetanska mastifferna och annat material kan beställas från klubbens ordförande Taisto Collanus, Selänpääntie 759, 478 30 HASULA, FINLAND. Telefon: +385 400 884 545, + 358 5 387157 E-mail: taisto@pp.inet.fi